Dit for två månader, bara sådär. Jag hade glömt bort den här bloggen lite, tills Ankka hörde av sig och undrade ifall jag ville ställa upp på intervju för x3m. Nå, vem är nu jag att säga nej till sånt, men det känns ju lite fånigt att jag plötsligt fick en massa läsare till en blogg som halvdött...
Jag drömde att jag var tillbaka i tjänst igår. Eller, jag drömde att jag drömde det. På något vis, med drömmars logik, var jag på "besök", och brigaden där vi var låg typ ute på landet eller nåt. De enda detaljer jag minns är att vi stod samlade, och att jag såg en massa tjejer som jag trodde var Pensar (en f.d. stugkamrat), men som senare visade sig vara någon annan, och alla var jättehårt sminkade. Analyze this, Freud? Jag minns också att jag fick förbi körkompisar i militäruniform. Och att jag av nån orsak satt på nån sergeants axlar?
Sedan var grejen att jag under mitt "besök" övervägde om jag skulle komma tillbaka. I drömmen hade jag joinat armén via nån genväg, och därför skulle jag därför kunna rycka in pånytt, den riktiga vägen. Och det var en riktig tankeplåga. Men sen vaknade jag - i drömmen alltså - och berättade åt någon om min dröm. Och så fortsatte jag överväga. Militären eller inte?
Då jag vaknade på riktigt var jag helt yr, och på något sätt lite besviken, för att jag visste att jag aldrig kommer kunna åka tillbaka. Vissa delar av mig har undrat om det vore möjligt, och skulle vilja ta reda på. Men det är den där delen av mig som vill hålla alla dörrar öppna, och som avskyr att välja bort saker. Jag VET ju, egentligen, att det inte alls var min grej. Jag valde ju att åka hem. Men nu, redan dryga 3 månader efter min inryckning, har jag hunnit glömma, och då minns jag de bra grejerna. Klart jag gör. Andan och rutinerna och mänskorna. Kanske vissa mer än andra.
Kanske det nu bara ska konstateras att det är lite som att göra slut med nån - man ger inte bara upp mänskan utan också den tilltänkta framtiden med den mänskan. Och jag gillade tanken av att ha gått militären mycket mer än vad jag gillade militären.
söndag 11 oktober 2015
fredag 21 augusti 2015
Depression och Militär
Jag tänkte jag skulle skriva lite om det här också, för jag funderade ju lite på hur det skulle bli, före jag ryckte in, att rycka in som deprimerad.
Nå, vad gäller mina läkarbesök och sånt så kom det aldrig ens på tal, eftersom jag smidigt nog (...) slutat äta mina antidepressiva under juni månad. Jag vet inte hur det skulle varit ifall jag fortfarande åt dem regelbundet, men med tanke på att en annan tjej fick B-papper för att hon åt medicin för något som senast stört henne för typ 10 år sedan, så tror jag kanske inte de skulle sett med så nådiga ögon på mig.
Anyways. Det var aldrig riktigt ett problem för mig, förrän allting blev jobbigt, men då blev det riktigt jobbigt. Jag fungerar bra med rutiner, och livet i det militära är ju mest rutiner. Även om min matrytm bestämdes av någon annan, vilket jag trodde att skulle bli särskilt svårt, så var det okej, även om det skavde i bakhuvudet lite. Det som jag hade mest problem med var snarare det att man aldrig hade nån tid eller plats i enskildhet, och att jag som social introvert därför inte hade nån chans att ladda batterierna förutom minuterna före jag somnade (dvs. under täcket? Egentid??) och typ... på toaletten. Det tillsammans med att man inte ville visa sig svag någonsin var tungt för mig, mycket mera så än att inte klara av att lyfta upp folk på axlarna eller evakuera korrekt.
Och jag tror att detdär med att inte få ha sina svaga stunder skulle ha blivit min dödsstöt förr eller senare, för genom mina år med ångest och svarta tankar så har jag vant mig vid att få gå till sidan och vara ett undantag då jag behöver det. Och det rimmar inte så vackert med militär disciplin och samtidighet och what not.
Nå, vad gäller mina läkarbesök och sånt så kom det aldrig ens på tal, eftersom jag smidigt nog (...) slutat äta mina antidepressiva under juni månad. Jag vet inte hur det skulle varit ifall jag fortfarande åt dem regelbundet, men med tanke på att en annan tjej fick B-papper för att hon åt medicin för något som senast stört henne för typ 10 år sedan, så tror jag kanske inte de skulle sett med så nådiga ögon på mig.
Anyways. Det var aldrig riktigt ett problem för mig, förrän allting blev jobbigt, men då blev det riktigt jobbigt. Jag fungerar bra med rutiner, och livet i det militära är ju mest rutiner. Även om min matrytm bestämdes av någon annan, vilket jag trodde att skulle bli särskilt svårt, så var det okej, även om det skavde i bakhuvudet lite. Det som jag hade mest problem med var snarare det att man aldrig hade nån tid eller plats i enskildhet, och att jag som social introvert därför inte hade nån chans att ladda batterierna förutom minuterna före jag somnade (dvs. under täcket? Egentid??) och typ... på toaletten. Det tillsammans med att man inte ville visa sig svag någonsin var tungt för mig, mycket mera så än att inte klara av att lyfta upp folk på axlarna eller evakuera korrekt.
Och jag tror att detdär med att inte få ha sina svaga stunder skulle ha blivit min dödsstöt förr eller senare, för genom mina år med ångest och svarta tankar så har jag vant mig vid att få gå till sidan och vara ett undantag då jag behöver det. Och det rimmar inte så vackert med militär disciplin och samtidighet och what not.
onsdag 19 augusti 2015
Dägää
Oho, dit for nästan 3 veckor utan att jag skrivit ett ord :P Tänkte nyss säga att jag haft mycket att göra i det civila, men det vore dagens lögn.
Utgående från FB kan jag anta att folk börjat få veta sina utbildningar, och det här är en av dedär tillfällena då jag gärna hade varit på brigaden :) Att få höra vart man själv och ens kompanikamrater är påväg i framtiden. De har funnits, dedär stunderna, då jag tänkt "Men åh, varför for jag nu hem", men de är nog ytterst få i jämförelse med "Fan vad skönt att jag inte är där mera". Men ändå, jag är grymt nyfiken på att få höra vart folk hamnat..!
Jag har försökt bena ut varför jag riktigt for hem. för jag har snart fått frågan fler gånger än "varför ska du till milin???", vilket hann bli min minst gillade fråga under ett år eller så. Det mest övergripande svaret är väl att det inte var värt det. Att jag har bättre saker för mig här hemma. Men sen är det nog också att jag i grund och botten är en bekvämlighetsmänska, som vill kunna bestämma över mig själv mera än jag kunde där. Det var inte att folk ropade åt mig, utan det att jag inte fick ropa tillbaka. Det var inte springandet och svetten, utan det att jag inte själv fick bestämma när och om jag skulle kunna byta till en ny t-skjorta. Det var inte köandet och väntandet, utan det att jag inte fick göra något mera vettigt under tiden jag väntade.
Jag tror det som skiljde mig mest från de flesta andra där, är att jag hade ett bra alternativ som väntade på mig. De flesta andra där kom direkt från gymnasiet, och hade kanske inte ens kommit in på en skola än, eller fått nåt jobb. Jag däremot, visste precis vad som väntade mig: Jobb med trevliga kollegor, motiverande studier, en hägrande flytt tillsammans med pojkvännen, samt en mycket friare vardag. Och det är klart man jämför.
Visst känns det stundvis jäkligt knäppt att jag såg så fram emot det, i nästan TVÅ ÅR, och så stannade jag bara en månad. Men då är det så, och på ett vis är jag lite stolt över att jag "klarade av" att komma hem. Att göra det valet. Och nu har jag ju en massa saker som jag faktiskt KAN göra, det kommande året, som jag hade förberett mig på att jag inte skulle kunna göra :)
*Håller tummarna för att alla i stuga Vasa och Taipale kommer dit de vill*
Utgående från FB kan jag anta att folk börjat få veta sina utbildningar, och det här är en av dedär tillfällena då jag gärna hade varit på brigaden :) Att få höra vart man själv och ens kompanikamrater är påväg i framtiden. De har funnits, dedär stunderna, då jag tänkt "Men åh, varför for jag nu hem", men de är nog ytterst få i jämförelse med "Fan vad skönt att jag inte är där mera". Men ändå, jag är grymt nyfiken på att få höra vart folk hamnat..!
Jag har försökt bena ut varför jag riktigt for hem. för jag har snart fått frågan fler gånger än "varför ska du till milin???", vilket hann bli min minst gillade fråga under ett år eller så. Det mest övergripande svaret är väl att det inte var värt det. Att jag har bättre saker för mig här hemma. Men sen är det nog också att jag i grund och botten är en bekvämlighetsmänska, som vill kunna bestämma över mig själv mera än jag kunde där. Det var inte att folk ropade åt mig, utan det att jag inte fick ropa tillbaka. Det var inte springandet och svetten, utan det att jag inte själv fick bestämma när och om jag skulle kunna byta till en ny t-skjorta. Det var inte köandet och väntandet, utan det att jag inte fick göra något mera vettigt under tiden jag väntade.
Jag tror det som skiljde mig mest från de flesta andra där, är att jag hade ett bra alternativ som väntade på mig. De flesta andra där kom direkt från gymnasiet, och hade kanske inte ens kommit in på en skola än, eller fått nåt jobb. Jag däremot, visste precis vad som väntade mig: Jobb med trevliga kollegor, motiverande studier, en hägrande flytt tillsammans med pojkvännen, samt en mycket friare vardag. Och det är klart man jämför.
Visst känns det stundvis jäkligt knäppt att jag såg så fram emot det, i nästan TVÅ ÅR, och så stannade jag bara en månad. Men då är det så, och på ett vis är jag lite stolt över att jag "klarade av" att komma hem. Att göra det valet. Och nu har jag ju en massa saker som jag faktiskt KAN göra, det kommande året, som jag hade förberett mig på att jag inte skulle kunna göra :)
*Håller tummarna för att alla i stuga Vasa och Taipale kommer dit de vill*
torsdag 6 augusti 2015
Hemmaskriverier om slutet.
Det är nu ett dygn sedan jag lämnade in alla mina kamor till rustis (Två ryggsäckar och en rinkka sprängfyllda med grejor, tack till herr skrivare som hjälpte mig släpa allting), åt min sista batamåltid och lämnade in mitt vapen. Det känns förvånansvärt okomplicerat att vakna i det civila, och jag är tacksam över det, för jag känner mig annars rätt så traumatiserad i bakhuvudet någonstans. Min Sandra kom förbi här nyligen, och jag grät en skvätt till.
Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.
...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.
Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.
Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.
Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.
Jag skriver säkert mera senare.
Man hinner tänka så mycket, på 4 veckor, särskilt då man som jag är en sån som tänker hela tiden. Redan första veckan funderade jag på om det militära var något för mig, men jag ville inte riktigt tänka så, för jag trivdes ju så bra, och jag hade ju sett fram emot det här i nästan 2 år.
...Alltså, hur skriver man sånt här? Jag vet inte vad jag ska säga. Det blev bara för mycket, och jag insåg att det inte var värt det, mitt i poterogrävandet under tisdagens mullibordell. Och då tyckte jag ändå egentligen att det var ganska roligt att gräva :) Men då man grävt från 0800 till 1600 och började bli trött på det, och samtidigt insåg att man inte har nåt annat val än att fortsätta, då börjar man tänka till. Och så börjar man jämföra sina alternativ. Och hur lång tid jag ändå skulle ha kvar av det här, om jag stannade. Och plötsligt var det inte mödan värt - jag skulle kunna pina mig igenom det, helt säkert, för Så tungt var det i slutändan inte, och även om jag länge vetat att jag inte är nån natur/lägermänska alls, så skulle jag säkert överleva om jag bara ville. Grejen var den att jag inte ville mer. Plötsligt kändes det meningslöst att stå och gräva en grop i skogen, för att sedan fylla igen den 2 dagar senare, utan att den fyllt nån större funktion än att jag lärt mig att gräva den.
Och då jag kommit till insikten att jag inte ville stanna, så blev allting skitjobbigt. Då fick jag en panikattack mitt i mars mars till maten (för att de mest omotiverade killarna i min grupp är så sabla slöa), och sackade ihop vid sidan av stigen. Min US hittade mig och lade mig på ryggen, och så låg jag där och panikgrät i några minuter medan jag försökte få luft, och Teräs, underbara person just då, stod och höll mig i handen. Det var då jag gav upp, och bara ville bort. Känslan av att inte ha nån flyktväg bort från en plats jag inte ville vara i, det var så jävla äckligt. För att göra en lång historia kort så fick jag sitta och prata med flera sergeanter, och senare även högre kuckun, och dra min historia många gånger. Hur jag velat länge, och hur det inte är ett spontant beslut. Jag blev lovad att slippa från skogen nästa morgon, då det kom nya bud om att jag slipper därifrån på fredag. Många varv av panikgråt och hyperventilering, och i ett skede blev jag ombedd att ringa mamma för att se om hon kunde trösta bättre. Det kändes så dumt att svika mina utbildare som helt klart ville mitt bästa, och gärna skulle se mig stanna, men jag hade gjort mitt beslut. Och jag grät, för att det var så sorgligt att det här trots allt inte var tänkt för mig, fastän jag hade så mycket planer och förhoppningar.
Ungefär 10.00 fick jag skjuts in till enheten, 13.00 lämnade jag in mina grejor, och 14.45 fick jag tågbiljetten i handen och ordern att gå rakt ut genom portarna. Jag hann inte krama någon farväl, jag hann inte säga hejdå åt någon annan än Viljanen sådär halft, och Uusihonko sådär ledsamt genom en trött vinkning från där jag stod och packade in mina grejor i enhetschefens bil. På enheten lämnade jag lite grejor åt mina stugkamrater, såsom fottalk, tops, lite rent blår (bristvara!) och sånt, samt skrev ett kort meddelande som jag lämnade på bordet.
Det finns så mycket att säga. Hur jag fortfarande gråter över att ha lämnat alla guldkorn bakom mig, allt det jag skulle ha kunnat stanna för. Mänskorna. Kampen. Upplevelsen. Men, som jag sade åt killen som tog samma tåg som mig från Dragsvik tågstation - det är inte värt det. Inte för mig. För någon annan kan det helt säkert vara det. Men för mig skulle det vara onödig pina utan nån baktanke. Och jag tillbringar heller mitt liv åt något som jag får mera ut av. Jag hann ändå uppleva en hel del under 31 dagar i det militära, och jag är helt nöjd med det. Att komma dit var rätt för mig, och att fara hem igen var kanske ännu mera rätt för mig. Min grundtanke var ju ändå att jag far dit för att jag är en sån som vill pröva på allt. Och nu har jag gjort det.
Jag skriver säkert mera senare.
onsdag 5 augusti 2015
Ohi on.
Det är över. Jag sitter på tåget hem, och nu är det lugnt, men jag har gråtit största delen av det senaste dygnet. Klarar nog inte av att skriva än, men ska göra det den här veckan.
Ohi on, kamrater, ohi on,
Kramar från en bruten Wilhelmsson...
lördag 1 augusti 2015
torsdag 30 juli 2015
Hajootorsdag
Idag, kanske på sina sätt sämsta dagen hittills. Jag sov inte länge men var ändå förvånansvärt pigg. Det ösregnade då vi framryckte i galoppskogen. Jag hade inte en torr kubikcentimeter på mina M05-or, och min blåmärkessamling har utökats ordentligt.
Hajoa gjorde jag dock ordentligt först i stugan, då lade jag mig raklång på golvet och tjöt, för att den där satans rinkkan inte ville samarbeta och jag var tvungen att hoppa ur formation för att få fason på den.
...och sen kunde jag inte sluta gråta. Jag började pånytt då vår stugförman undrade hur jag hade det. Sedan kunde jag inte hålla det inne i formationen till maten, vilket ledde till att vår plutonchef kom och checkade att jag var ok, plus att jag sattes i skild formation för att ha "yrat med huvudet" (av nån helt annan, märk väl). Sen pånytt och pånytt i skild formation, matkön och matbordet, tårarna bara forsade ner för ansiktet, och allting helt utan orsak. I och med detta kom nu min stugförman och undrade om jag var okej, och tyckte att jag ska prata med plutonchefen ikväll. Jag undrade varför, och hon tyckte att han var orolig för mig. Ååååh. Ännu fler genanta sätt att utmärka mig på. Jag har ju inget svar att komma med heller.
Nåja. Utan desto längre utläggning så överlevde jag övernattningsövningen. Imorgon blir det välbehövlig loma. Jag ska sjunga och bada bastu tills jag glömt mina sorger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)